Att växa som vuxen.

I dagarna har en mycket duktig bloggerska varit hårt utsatt av antagonister.

Hon bloggar om inredning, mode och sin familj. En feelgood blogg som hon kallar den. Jag verkligen gillar bloggen och följer den dagligen. Hon har vackra bilder och ett mycket fint hem och fina barn. Allt är frid och fröjd. Skönt i allt elände som finns att det även finns dom som har det bra.

Nu skulle hon behöva slå näven i bordet och stå upp för sin sak och be folk dra dit pepparn växer.

Hennes blogg har under en tid kantats av obehagliga kommentarer från besökare som retat sig på hennes inlägg.

 Kommentarer som nu börjar urarta till obehagligheter och som även ger sig på hennes läsare. Sen visar hon att hon blir misstänksam mot ett flertal läsare som inte menar illa, mer än att ge konstruktiv kritik.

Dels anklagas hon för att utnyttja bloggen för att tjäna pengar med hjälp av reklamintäkter och att hon inte öppet erkänner detta.

Det spekuleras vilt om hennes privatliv. Nu spekuleras det i, om hon verkligen använder alla kläder hon har på sig i inläggen eller om hon lånar och lämnar tillbaka dem, enbart för att göra reklaminlägg för företag.

Även miljönissarna har hittat dit och ställer frågor om miljöperspektiv kontra konsumtion. Ja ni ser själva. Till dem kan jag bara säga -Åk ner till industriområdena och ställ frågan till miljöfarliga industrichefer istället, än att ge sig på en småorts morsa som gillar att shoppa.

Något jag verkligen retar mig på är de jäkla antagonisterna lägger sig i hennes privatliv och spekulerar i vad hennes man säger om hennes konsumtionsvanor, och vilket jobb hon har för att ha råd att shoppa galet och vilket jobb maken har.

Vad i helskotta har folk med det att göra???

Hade jag fått tag i en karl som låter mig handla mig blå, så skulle jag tacka GUD.. För jag om NÅGON har en Divasjäl i en fattigmanskropp.

Så om min gubbe blir RIK, ingen skulle bli lyckligare än jag...

Kan förstå lite att man har ett visst ansvar om man blir enormt känd bloggare att kanske inte få folk att tro att man lever i en drömvärld om man inte gör det.

Då är det bättre att vara ärlig i sina avsikter. Men samtidigt så har man inte skrivit avtal på att man skall vara nån förebild för omvärlden heller.

Sedan kan jag tycka att det är kränkande att ifrågasätta hennes yrkeskompetens.  MYCKET fult gjort.

Kränkande mot de lågutbildade är antagonisterna ofta.

Många skriver nedlåtande saker om att "BARA" vara hemmafru. Det är faktiskt att kränka alla stålmorsor som valt bort sitt egna yrkesliv för att förvekliga sitt liv i hemmet tillsammans med sin familj.

Om hon nu är hemmafru, så är det väl upp till henne och hennes familj, hur de vill leva sina liv.

Jag skulle också vilja vara hemmafru, men sätter mig inte i den sitsen, ifall gubben väljer att dra sen. Då sitter jag där med taskig pension.

Sett det hända med andra, och NIX det skall INTE hända mig. Men jag skulle bli skogstokig om någon skulle lägga sig i, hur JAG väljer att leva MITT liv...

Avskyr att folk skall lägga sig i andras liv. Om jag vill tjäna pengar på MIN blogg, vad i hela friden skulle det göra???

Själv skulle jag bli värsta gamen och se det som, att det är jag, som utnyttjar företagen.

Vill de skänka saker till mig, som jag sen bloggar om, YES jag skulle haka på direkt.

 BRING IT ON...

Många inne på hennes kommentarsutrymme skriver nedlåtande om detta att tyvärr så hymlar hon lite om det och drar på sig ännu fler antagonister genom att radera inläggen som de kritiska skriver. Vilket leder till att ännu flera retar upp sig.

Jag anser att hon själv gör att en liten konflikt växer sig större, genom att tiga.

Nu vet inte jag om det är som dom säger, och jag bryr mig inte ett dyft heller, för jag avskyr Jantelag och beundrar folk som lyckas oavsett rik eller fattig.

Så jag hoppas verkligen att bloggerskan gräver guld i bloggreklammarknaden.

MEN jag kan också förstå att hon retar upp folk genom att inte välja att kommunicera om detta. Skulle hon göra det, så TROR jag att hon skulle bli av med största delen  av antagonisterna.

För jag tror inte dom är avundsjuka utan dom gillar inte, att inte få veta. Folk ska ha reda på ta me fan allting, om alla.

Detta är ett mänskligt beteende och som finns i alla grupperingar och beror på att vi är olika i vårat sätt att vara. Vi tycker helt enkelt att saker är olika viktigt.

Jag förstå kritikerna som retar sig, att sidan ibland är så tuttenutt rosa och skimrande. För man själv inte är sådan.

Folk måste lära sig, att alla inte kan vara lika. Man kan inte kräva det från andra. Det är ett brott mot mänskliga rättigheter.

Nu bedriver hon INTE en blogg där hon speglar sitt personliga inre och skall inte tvingas till detta heller och ingen kan kräva detta.

Vill hon ha en tuttenuttig,  feelgood sida, så skall hon få ha det. För vi som läser ÄLSKAR bloggen mestadels.

Jag mår bra av att få tanka lite feelgood  inne hos henne och hos andra mycket bra feelgood bloggare.  

Om jag eller du anser att bloggen är ytligt så är det mera vårt eget problem än hennes. Min åsikt. Vi har alla olika personligheter.

Läs boken "Att växa som Vuxen" så förstår ni vad jag nu menar.

Vi alla är en del av ett större socialt sammanhang. Vi lever i det som kallas socialiseringsprocesser. Bloggvärlden är inte helt fri från dessa skeenden.

Enligt farbror Engquist sorteras människor in i fack som exempelvis  typ A-B-C personligheter. Likna dessa personligheter som ryska dockor för att förstå metaforiska liknelsen.

Vi alla har dessa sidor och flera av oss vandrar mellan personligheterna beroende på vilken vi möter och vad vi väljer att berätta.

Personer kan ibland utveckla personligheter där vissa sidor är mer dominanta än andra. det är då de olika personlighetstyperna kan krocka i kommunikationen och ha åsikter om leverne och skeenden.

A-personligheten är personer som lever som den yttre dockan. Man väljer vad man vill vara öppen om, man släpper inte in lika lätt utomstående till mera personliga tankar. På denna nivå pratar man om väder och vind. Färger på kläder och snygga möbler som kan placeras här och där.

B-personligheter är lite djupare. Individer börjar avslöja mer saker om sitt inre liv. Dockan lite längre in, kommer man dit har man passerat det yttre skalet och man törs bjuda mera på sig själv och sina tankar om livet. 

Den personen säger att nej rosa vill inte min man ha i vårt sovrum, även om jag ÄLSKAR rosa så kan jag inte tvinga honom att leva i det varje dag.

B-personligheter är mer privata i sina anföranden.

C-personligheter är den inre dockan. Känslomänniskan, Den sida eller person som skall reflektera, spekulera, diskutera för att förstå andra i sammanhang med sig själv.

Grubblaren kan ibland grubbla in i sig själv och få liten förståelse från de andra personlighetsdragen.

Samtidigt som denne personlighet inte alls förstår den som kan leva helt oreflekterat i sin vardag i gemenskap med andra.

Så gott folk, det är detta allt handlar om inne på den arma bloggerskans blogg.

Olika personligheter som skall tränga sig på in i en individs privata sfär, trots hon valt att dela ett A-personlighets tema med sin blogg.

Det hon skulle behöva göra är att tuffa på sig lite, stå för sina åsikter och vara den hon är.

Säga STOPP... Backa för fan kärringar.

Hon borde erkänna att -Jag vill inte låta er få insikt i mitt privata liv. Ni får nöja er med mitt yttre feelgood liv och passar inte det så STICK....

Snart är det vååår...

Älskar regnkläder. Påminner mig om barndomens gallonisar, minns faktiskt den tiden. Har i min ägo en 50-tals regnrock. Blå med vita muddar med insprängda små blå blommor på ärmar och i kapuschongen. Har till det ett par vita Highheels till regnstövlar, också i 50 tals anda. Ska ta kort på outfiten så får ni se nått grymt. Vart kallad proffs förälder när jag en gång dristade mig till att ta på munderingen, när en av mina grabbar hade fotbollsmatch. Hörde gubbarna tissla bakom mig och fnissa, tills någon sa att jag var en proffsförälder. Undrar om dom menade allvar. Strunt samma, kul var det. Hade matsäcken nedpackad i en så kallad Maliolikabox, eller va de nu kallas. RÖD är den i alla fall. Ska leta fram grejerna och ikläda mig rollen som proffsförälder. För nu mina vänner börjar snart picknicksäsongen.

Sänder en tanke till Japan och andra länder runt vulkanutbrottet

Så otäckt det som sker och plötsligt har sciencefiction scenarion blivit verklighet. Tsunamivågor drar in över överbefolkade städer runt Japan och gud tänk de som inte har nåtts av informationen och som kommer drabbas utan förvarning. Sorgens dag idag.

Tankarna går också till Maja folkets förvarningar om det som de tror skall ske. Min mellersta son pratar ofta om dessa teorier och jag tycker att det är jätte viktigt att vi pratar om existentiella frågor med våra unga och kära. De oroas mer än vad vi tror. Usch kommer ihåg min egen ungdom och mina tankar. Min mormor och morfar var dom som orkade intresserat lyssna på det tankar jag då hade.

Bilden visar hur solen skiner igenom fönstret på Majaruinernas tempel Seven Dolls. Den 21 december 2012 är det vintersolstånd och det påstås att Mayaindianerna kommit fram till att solen står i en rak linje med Vintergatan. Vissa tror att datumet betyder världens undergång och andra anser att det är starten på en ny epok. På nätet och i flera böcker förklaras olika teorier. Allt från stormar som kommer att utlösa vulkaner till att jorden kommer snurra i motsatt riktning. Efter dagens ohyggliga händelse vad är det som säger att vad som helst inte kan hända.

Det gäller att vi lever idag och att vi plockar russinen ur kakan medans vi har en chans. Men också att vi tänker efter och inte lever våra liv alldeles för fort.

Anställningsintervju

Läste en kul artikel i tidningen Nyteknik om hur man enbart har sju sekunder på sig att göra ett gott intryck.

Alltid kul att ta till sig sådan information och reflektera över sina egna möten genom tiderna och framförallt om man utvecklats framåt i sitt sätt att framhäva sig själv. Blir en del pinsamma minnen man har velat haft ogjorda.

I artikeln tar man upp sju nycklar till framgång. Modifierat dessa nycklar med min egen text.

1. Attityden man har både verbalt och icke verbalt.
2. Kroppshållningen vad avspeglar kompetens kontra osäkerhet.
3. Känslodrag att le är att föredra och att le på ett behagligt och inte gapigt sätt.
4. Ögonkontakt. Personligen är jag rädd för att vara för ingående i blicken.
5. Ögonbryns höjning för bekräftelser visar att du är med i kommunikationen även icke verbalt.
6. Handslag som fast hand och inte kalla fisken handen.
7. respektera kroppsrevir men ändå visa med kroppen lutad något framåt att man lyssnar och är intresserad.

Kommunikation som ämne är otroligt intressant och brett ämne. Har läst en fem poängskurs under min lärarutbildning och då fick jag faktiskt ett antal Ahha upplevelser. Främst då det i kommunikationen som handlar om anekdoter, metaforer och det man kallar att tolka underförstådda texter. Även retorikens inslag i kommunikationen är ett intressant område.

Kommunikation är som sagt ett VÄLDIGT brett område som man även kan ha nytta av i bloggsammanhang har jag märkt. *Spännande*

Om man är i faggorna att söka nytt jobb så krävs det att man har ett snyggt CV och detta gör att dina chanser stiger betydligt. Hur man skriver ett snyggt CV kan du få hjälp med via CV-Guiden

Bokmalandet en förgången tid?

Jösses vad jag beundrar alla tjejer med små barn och som pluggar heltid. Är själv lärare för sjuksköterskestudenter och jag minns hur de alltid skulle trilskas med schema och tider hit och dit. Nu förstår jag verkligen vilket offantligt stort projekt dessa tjejer har.

Förr kunde jag grotta ner mig i artklar, studier och böcker. Nu är det ett litet knytte vid mina knän som ständigt kräver uppmärksamhet han dregglar, snorar och nyps. Lägger man sig bredvid för att läsa dåkrälar han över min skalle och stånkar och har sig. Fullständigt hopplöst att koncentrera sig.

Älskar min unge över allt annat men gosch jag förstår dom som kan bli tokig för mindre. Blir förbannad också på denna förbaskade kvinnofälla. Inte bara att kvinnor ligger efter i lön och karriär. Vi får slita så mycket mer än fädrerna för att komma någonstans. Dom som säger motsattsen vill jag bara säga att ni är i minioritet... Tänk vilken dröm om högskolorna kunde ha dagis och lässtugor åt dessa kvinnor. 

För att få ett välutbildat jämställt samhälle så måste vi lösa detta på någotvis. Kanske ett bokstödsavdrag som ROT & RUT... BOK-avdraget men subventionerade lässtugor med barnvaktspassning.... // Irriterad Helena..

Kan man göra en barnsaga om Auschwitz?

Kan man göra en barnsaga om Auschwitz?

Fick frågan ställd efter en artikel som DN publicerat i sin Kulturbilaga. Artikeln hittar ni HÄR

I alla tider har man försökt fostra barn genom rädsla. Minns själv att vi inte fick gå till bäcken för då skulle näcken ta oss. Alternativt så skulle vi förtrollas av skogsrået om vi gick in själv i skogen utan någon vuxen. Alla minns väl också Karius och Baktus? Tandtrollen som förstörde våra tänder om vi inte lydde och borstade vår garnityr som föräldrarna sade. Minns även att min käre mormor varnade mig för att vissla i skogen när jag var med henne på fjället och plockade bär, för det skulle tydligen dra björnar till sig. Vi alla har väl läst Mors lilla Olle som i skogen gick och hade solsken i blick. Han visslade och vips så stod björnen där. Elsa Beskows skildringar om tomtar och troll var väl heller ingen munter godnattsaga att ta till sig.

Då ska vi inte prata om de olika falangernas biblar som vuxit sig ur kristendomen och andra frireligösa sekter. Minns en väninna som tillhörde Mormon kyrkan och hur jag förfasades och faktiskt bröt kontakten då vi vart oense om bilderna över hennes barnens sängar. Groteska svartvita aggressiva änglar som skällde på barn. USCH... Kan ångra mig idag att jag då var obstinat för barnens skull. Kanske hade jag kunnat påverka henne konstruktivt att tillslut ta bort de som hon kallade "fostrande bilder" istället vände jag på klacken och gick. Idag så skulle jag ha gjort HELT annorlunda.

Till frågan kan man göra en barnbok om Auschwitz? Ja om den görs ur barnperspektiv så barn förstår utan att skrämmas. Det måste gå att göra en fostrande bok utan att göra bilderna kalla och dystra och likt ett på ett nära döden sätt.

 Idag när man går på bio med små barn så är filmerna så djupa så de hänger inte med i berättelsen. Det skulle vara väldigt spännande att få se och läsa en bok för barn om just Auschwitz. Tänk att intervjua de som var där, hur det var att växa upp i lägren som barn. Har hört horribla historier från psykpatienter men det är väl inte direkt dom historierna som skall präntas ned som barnsagor.

Märkligt ändå att INGEN tänkt på idén att göra en sådan barnbok? Finns det verkligen ingen sådan bok gjord? Allt finns ju i dagens samhälle. 

När man tänker på det så skulle det ha varit självklart och det är bråttom för generationen som satt där finns snart inte kvar. Så jag svarar JA på frågan efter lite reflektion.

Dagens reflektion: Man kan inte linda in sina barn i bomull och skydda dem från verkligheten.

Våga hoPpa

Ibland så skulle man bara våga hoppa. Beundrar en ung kille som satte ut hela sitt bohag på Blocket och tog pengarna för att förverkliga sin dröm i Thailand. UNDERBART modigt. Själv är jag för feg och tänker till en gång för mycket. Lyssnar allt för mycket på illmaran som sitter i ena sidan av mina hjärnhemisfärer och ständigt varnar och klagar. Om jag skulle få mod en vacker dag så skulle jag vilja ha en inredningsbutik kombinerat med liiiite annat. Idag känns det som om att man inte BARA kan nischa sig med kläder alternativt möbler. Så är det någon där ute som skulle vilja samarbeta med mig, så ge mig för tusan en spark i baken så gör jag/du eller VI DET. FAST det skall handla om RÅA saker och inte enbart för puttenutt ryschigt. Kan vara allt från inredningsbutik, restaurang alt PUB. Även funderat lite på ett ställe med olika typer av event kurser alternativt utbildningsgård. Hmm.

Hämmande med rättstavningsfröknar.

Som nyfödd föddes jag som vänsterhänt. I skolan mötte jag på en fröken som kunde ha varit magistern Caligula, tagen ur filmen Hets. Minns som barn hur rädd jag var för denna korpulenta äldre respektingivande kvinna. Hör också till saken att jag var blyg som få, på den tiden. Fröken B som vi kan kalla henne höll mig inne på rasterna och hon band fast min vänsterhand i stolen och satte en penna i högerhanden. Ofta fick jag sitta inne på rasterna och träna skrivstil, för att jag enligt henne skrev så fult och skulle lära mig att använda högerhanden.

Vågade inte berätta detta för någon, förens många år efteråt. Vet inte om det är denna händelse som gjort att jag ALLTID hatat svenska som ämne. Ända tills jag kom upp i högstadiet och fick träffa läraren Håkan. Bohemen från Stockholm som vi alla älskade. Han var cool, man fick vara som man var. Sorgligt var att han menade att grammatik skulle vi ha lärt oss på låg och mellanstadiet. På högstadiet skulle vi lära oss drama, litteratur och sådant som var viktigt i skolplanen.

En kul tid förflöt och mina slutbetyg slutade ändå i mer än godkänd. Under denna tid hade jag även väldigt svårt i ämnet mattematik. Lyckades ändå lirka mig genom skoltiden med godkända betyg trots att jag inte fattade någonting. Kunde inte multiplikationstabellen. Så fort jag sa fel eller inte kunde, hemma när jag tränade, så fick jag en örfil av min far så jag trillade av stolen. Resulterade i att jag aldrig tog med mig läxor hem.

Sen skulle vi alla välja gymnasium och då tyckte min dåvarande klassföreståndare och även studievägledare att jag skulle välja en yrkesinriktad linje för att jag enligt henne ”var så skoltrött”? Efteråt har jag tänkt mycket på detta. Jag skoltrött? Var jag det? NEJ eller kanske? fröken säger ju att jag är det och då kanske det är så? 

Varför berättar jag om detta kan man tycka? Kanske för att jag själv vill reflektera tillbaka och fundera på varför mitt liv vart som det vart? Eller säger man, blev som det blev? Ni ser själv, jag kan varken se eller höra vad som passar bäst i den svenska språkuppbyggnaden. Eller berättar jag detta, för att visa vad förmanande pekpinnar och tyckande kan påverka en persons fortsatta liv? Hur man med små, små ord kan HÄMMA en individ.

Viktigt är att jag trots mina svårigheter, både hemma och i skolan, inte sett mina begränsningar eller kanske att jag har varit för stolt och dum för att inse vilka begränsningar jag haft så har det ändå gått bra för mig. Det slutade i alla fall med att jag gjorde som min studievägledare sade och sökte in på en yrkeslinje trots att mina drömmar sade till mitt inre att jag ville något HELT ANNAT.

Började på hösten efter nian omvårdnadsprogrammet i Mora. Flyttade hemifrån som blivande 16 åring. Oj vilken rolig tid, den bästa tiden i mitt liv och jag saknar tiden så förfärligt mycket ibland. Fick riktigt fina vänner och skolans uppgifter genomförde jag med bravur. Jag slutade med riktigt fina betyg enligt mitt tycke och fick med mig många fina minnen. Skoltröttheten som det påstods att jag hade lyste med sin frånvaro.

Nåväl lite svårigheter i Svenska språket fick jag ändå. Matte som ämne slapp jag, för det behövde man inte som undersköterska, tyckte man då på den tiden. Mer än läkemedelsräkning, vilket jag klarade utan frågetecken.

Var jag skoltrött? Nej kanske inte? Någon kanske hade inbillat mig det? för jag hade svårt för vissa ämnen? Sträckte på nacken och tänkte att det är andras fel att jag har de svårigheter. Jag vart då lite tonårsbitter och hatade min studievägledares inrådan som jag misstänker härleder från en personlig vandetta mellan henne och min familj. På något vis fick jag klä skott i hennes sätt att ge tillbaka för en oförätt. Kände att hon aldrig hade hjälpt mig under skoltiden, tvärtom. Bitter var precis vad jag vart.

Min lärare under Gymnasietiden var ytterligare en pekpinne-liknande särskrivnings- hatande rättstavnings -tant. Hon tog mig vid sidan av klassen ett flertal tillfällen och tyckte att jag skulle börja med att PRATA SVENSKA. Så folk förstod vad jag sa. Hör till saken att jag då bodde i den dialekttätaste orten i Norra Dalarna och i skolan fanns studenter från hela Dalarna bl.a Älvdalen, Malung och Sälen etc.. Vi alla pratade dialekt.

Vi fick skriva och läsa mycket, jag älskade att hitta på och skriva både teater och noveller. Åren gick och vår Svenska fröken ändrade uppfattning. Hon började gilla mig och sa ofta, att jag valt HELT fel utbildning. Du Helena, du skulle ha jobbat vid teatern eller där du fick skapa. Hon sa även att vad jag än gjorde i mitt fortsatta liv så skulle jag fortsätta med att vara den jag är och att jag ALDRIG skulle sluta prata dialekt. Vi i klassen fick före hennes pension tillfälle att för evigt ändra hennes uppfattning om det dialketala språket.

Kanske hade hon rätt angående teatern Kanske var det det jag ville? då jag från början skulle söka gymnasium. Hon gav mig självförtroende och jämförde mig ofta med flera stora författare som själva hade stavningssvårigheter. Hon förde mig framåt och fick mig att både växa och synas i klassen. Det hon sade, var att jag skulle hålla nere min ordrikedom och försöka få texterna så enkla som möjligt. Vilket jag än i dag har svårt med. Finns ju så många ord man kan använda. Men om jag stavar och böjer dom rätt? är en annan femma. Sen ska jag ärligt säga att jag är stressad och vill ha mer sagt än noggrant korrekt gjort.

Skämt åsido.

Lite komiskt är att jag idag själv är utbildad lärare efter många år och OM och MEN. Gick vidare till Sjuksköterska direkt efter gymnasiet. Fick en chef som trodde på mig och lovade att jag skulle få "Landstingsbidrag" som det hette på den tiden om jag lovade att studera vidare. Så efter ett halvår som undersköterska gick jag vidare och var VÄLDIGT ung som utexaminerad sjuksköterska. Var jag skoltrött? NEJ. Var jag stolt? JA det var jag. Mycket stolt.

Hade jag studielån? NEJ. Jag jobbade och slet för att ekonomiskt klara mig. Läste på extra i kurslitteraturen på ALLA lov, då de andra i klassen var lediga. Minns att tjejerna i klassen avundsjukt sa, då de fick reda på att jag inte hade lån. Att det är klart det går om man har rika föräldrar, som kan betala. Om dom visste... Om dom bara visste, vad fel dom hade. Då skulle dom skämmas idag.

Har idag läst ca sex år på universitet och har två ämnen som specialitet "Omvårdnadsvetenskap och Pedagogik" . Klarat läsa på distans, jobbat mer än heltid och varit ensamstående mor med ett nyköpt hus i behov av MYCKET rust. Dessutom med stavningssvårigheter. Visst har jag rätt att vara lite stolt? Stolt men odeijtad och ensam.

Har undervisat på ortens högkola för sjuksköterskestudenter i nästan sex år som utbildad Gymnasie och Högskole-vårdlärare med distanspedagogik som biämne. Gick ut från lärarutbildningen med bra betyg från Uppsala universitet.

Undrar om min forna lärare tillika studievägledare skulle tro på det idag? Jag som var så skoltrött och allt.

Arbetade som kliniskadjunkt så länge jag trivdes. Kan villigt säga att jag "brann" för det jag gjorde och mitt jobb. Och det är så det måste kännas för mig, jag måste brinna för mitt arbete. ÄNTLIGEN gjorde jag något som jag verkligen trivdes med och jag fick tillfälle att arbeta med fantastiska sjuksköterskor UTE på fältet och slussa in våra blivande arbetskollegor som studenter i den kliniska världen för att senare blomma ut som kompetenta sjuksköterskor i vårdsverige och även i resten av världen. Fick även tillfälle att ta hand om, och undervisa utbytesstudenter från alla håll i världen. det var en fantastiskt spännande och givande tid som jag aldrig har velat vara utan.

Sakteliga släcktes lågan till att vilja undervisa. Fick aldrig av mina kollegor höra att jag gjorde ett bra jobb, tvärtom motsattsen. Fast jag innerst inne visste att jag gjorde ett bra jobb. Studenterna och de kliniska handledarna lyfte mig alltid till skyarna och månade om mig som person, det var för dom jag slet för, längre tid än vad jag kanske annars skulle ha gjort om det inte var för dom. Vill att ni alla skall veta det idag. Ni är värld er vikt i guld för min självkänsla.

Arbetade på, tills jag en dag  fick nog. NOG av skolans föråldrade rättstavningsfröknar och VET BÄST tanter, som rent ut sagt bedrev arbetsplatsmobbing mot mig och även andra kollegor. De visste inte betydelsen av vad " gott bemötande" som begrepp betydde eller betyder i en verklig situation. TROTS att flertalet av fröknarna undervisade blivande sjuksköterskor i ämnet. Visst är det märkligt?

Flertalet av lärarna på skolan var bra och professionella. Men tyvärr de, i min närhet gjorde arbetsdagen till en plåga och ett surt helvete, till slut. Droppen var då andra fick löneförhöjning för det JOBB, jag ansåg jag gjorde åt dem. Då packade jag ihop mina saker och sade TACK och ADJÖ för mig. För någon som krusat och rent ut sagt slickat röv, det har jag då aldrig varit och kommer aldrig heller att bli. Så jag slutade tvärt då våra tjänster gjordes om.

Lektor eller Doktorand kan jag aldrig bli, eller rättare sagt  inte kan ekonomiskt eller VILL bli. Detta för jag inte hade eller har ekonomi, till den typen av vidare-studier. Som ensamstående mor till två tonårssöner så vågar man inte ta chansen. Även om jag nuförtiden har en man vid min sida så kan jag inte kräva att han skall dra det tunga ekonomiska lasset. Så mycket värt är det inte längre för mig. Livskvalitet för mig nuförtiden, är att VERKLIGEN leva utan prestige. Känner att jag inte behöver bevisa mer för mig själv eller andra.  Jag vet att jag KAN.

ALLT går bara man ger sig fanken på det.

Kan ärligt erkänna att jag själv inte var go å tass med alla gånger på skolan. Då jag obstinat försvarade mig och min proffession som många gånger vart nedsvärtade bakom lärarrumsdörrarna av somliga av damerna. Kände mig själv kränkt å mina egna vägnar och mina kollegors vägnar. För i själ och hjärta är det sjuksköterska jag är och alltid kommer vara. Läraryrket har alltid för mig varit en BI-syssla.

Ilsknade ofta till, då många av lärarna gnällde på allt och alla inom den kliniska världen. De på sjukhuset de kunde absolut ingenting. Tvärtom fick jag aldrig någon gång höra något bra om mina kollegor som dagligen gör heroiska insattser. Nä fy fan, dra åt helvete kärringjävlar tänkte jag ofta. OCH SÅ, mina vänner skall man INTE känna om sina arbetkamrater. Insåg att slutar inte dom, så måste jag sluta, om inte jag skall göra något jag ångrar.

Tog en paus från undervisningen för att återigen arbeta som sjuksköterska. I början kändes det som en befrielse att få göra något till 100% och sen gå hem och slippa tänka mera på jobb, förens nästa arbetspass och känslan av att ÄNTLIGEN få skratta hjärtligt med sina trygga arbetskamrater den var obetalbar. Fast jag hade varit borta från mitt jobb i över fem år så var det som om jag varit på en vanlig semester. Härliga kollegor som jag inte hade vett att värdesätta förens tiden efter skollärartiden.

Fast i ärlighetens namn är det något jag älskar så är det att undervisa och att få se studenter VÄXA. Faktiskt så utvecklades jag enormt mycket själv, av att vara lärare. En dag så skall jag återigen arbeta med studenter i en eller annan form. Har numera ett eget utbildningsföretag som jag skall utveckla mer och mer. Mer om detta  vid ett senare tillfälle.

Har många fina minnen från fantastiska studenter, både med invandrarbakgrund och underdogs som jag själv. Många som haft det svårt med språket under skoltiden och hankat sig fram. Men som är FANTASTISKT fina blivande sjuksköterskor om de bara ges chansen och att man kan ta fram och förädla deras genuina personliga och praktiska egenskaper och jämställa dessa med de teoretiska kunskaperna.

 Minns att det var ett gäng som sade. Helena du fick oss att TRO att vi kan fixa detta...Kan DU, så kan VI.

Härligt är att få se självständiga dyslektiker eller andra med stavningssvårigheter stå oberörda längst fram i en klass och  VÅGA visa vad de kan och VÅGA berätta. Sen spelar det inte någon roll hur man stavar alla gånger, även om det ibland är viktigt.

Dagens reflektion. Idag är det ingen annans fel att jag stavar som jag gör. Det är faktiskt upp till mig själv om jag vill utvecklas. Så därav denna text. Tränat lite på stavning och att se vart fasen punkt och komma skall sitta. Vet också idag att jag har auditiv dyslexi och även något som kallas Dyskalkyli. Något man sällan hör talas om, men som många är drabbade av.

Jag kan inte höra hur saker uttalas eller låter och kan då heller inte stava till orden riktigt och korrekt. Därav mitt överan(n?)vändande av ord som jag tror jag kan stava till.

Kan heller inte se siffror skapa kombinationer till tal. Sorg i hjärta och sorg i sinnet. För JÖSSES vad jag hade velat kunna allt detta. DÅ ni, hade jag varit helt någon annanstans än där jag är idag.

Ha en bra dag!

UPpfostran

I ett barns uppfostran genom livet skall man tänka på allt, vilket INTE är så lätt. Inte tänker man på då barnen är små att PANG plötsligt en dag skall den här lilla Parveln ut och flyga och resa land och rike runt själv. Nu när man står inför faktumet att ens barn faktiskt skall resa själv så kan det inte undgås att snuddas vid det dåliga samvetet. Som ensamstående mamma med två gossar så finns inte en portmonä att resa runt. Hann med ett par resor utomlands i alla fall och jag HOPPAS att de lärde sig något av detta. Samtidigt vet jag ju att de har sunt förnuft och född med ödmjukhet och inövad empati... Men USCH vad jag oroas...

Man äger inte sina barn för evigt.

Idag värmde solen oss på den dagliga promenaden. Takdropp och dräktiga kvigor det är vårens tecken på sitt intåg. Tankarna gick idag även till mina äldre söner. Tiden går så fort den går alldeles för fort har jag blivit varse nu med lilleman i familjen. Vill att livet skall stanna upp en smula. Min äldste tar studenten i vår och han har planer för sitt framtida liv. man vill lägga sig i men inser att det blir bara fel. Inställt mig på att bli världens bästa rådgivare istället. Körkort mjo det fick han förra sommaren. Så nu skall man även oroas att han far runt på vägarna. Om man fick madrassera ett rum och låsa in sitt barn där så skulle jag göra det när oron blir för påtaglig. Älskar mina grabbar och är så himla rädd om dom. USCH fyyy och tvii ska ni veta då både nr 1 & nr 2  kom hem och sade att de i sommar skall utomlands med vänner. Kan ju hända precis vad som helst *snyft* så nu har jag gått igenom allt vad rån heter, könssjukdomar och kondomer, drukningstillbud om man inte är nykter och för att inte tala om slagsmål... Hjälpte inte... dom åker ändå... Små barn små bekymmer, stora barn STORA bekymmer.

Dagens reflektion: Man äger inte sina barn för Evigt.

Är bland bekanta och familj känd som The "True Drama Queen" Kan nästan aldrig glädjas åt framgång och är väldigt misstänksam mot allt och alla. Ibland kan jag få för mig att expediten i kassan har en baktanke. Så den här resan som mina killar skall ut på kommer att förfölja mig i marornas land. Tror Baske mig att jag skall göra en lista så jag är övertygad att jag varnat dom för ALLT... Är lite som han Edward. A Murphy, Jr. som myntade begreppet Murphys LAW. Ni som inte vet hur ordspråket myntades kan läsa på lite via länken HÄR

 "Lagen om alltings jävlighet "

"Lagen om alltings inneboende ondska "

Curlingförälder.