Viktigt är att jag trots mina svårigheter, både hemma och i skolan, inte sett mina begränsningar eller kanske att jag har varit för stolt och dum för att inse vilka begränsningar jag haft så har det ändå gått bra för mig. Det slutade i alla fall med att jag gjorde som min studievägledare sade och sökte in på en yrkeslinje trots att mina drömmar sade till mitt inre att jag ville något HELT ANNAT.
Började på hösten efter nian omvårdnadsprogrammet i Mora. Flyttade hemifrån som blivande 16 åring. Oj vilken rolig tid, den bästa tiden i mitt liv och jag saknar tiden så förfärligt mycket ibland. Fick riktigt fina vänner och skolans uppgifter genomförde jag med bravur. Jag slutade med riktigt fina betyg enligt mitt tycke och fick med mig många fina minnen. Skoltröttheten som det påstods att jag hade lyste med sin frånvaro.
Nåväl lite svårigheter i Svenska språket fick jag ändå. Matte som ämne slapp jag, för det behövde man inte som undersköterska, tyckte man då på den tiden. Mer än läkemedelsräkning, vilket jag klarade utan frågetecken.
Var jag skoltrött? Nej kanske inte? Någon kanske hade inbillat mig det? för jag hade svårt för vissa ämnen? Sträckte på nacken och tänkte att det är andras fel att jag har de svårigheter. Jag vart då lite tonårsbitter och hatade min studievägledares inrådan som jag misstänker härleder från en personlig vandetta mellan henne och min familj. På något vis fick jag klä skott i hennes sätt att ge tillbaka för en oförätt. Kände att hon aldrig hade hjälpt mig under skoltiden, tvärtom. Bitter var precis vad jag vart.
Min lärare under Gymnasietiden var ytterligare en pekpinne-liknande särskrivnings- hatande rättstavnings -tant. Hon tog mig vid sidan av klassen ett flertal tillfällen och tyckte att jag skulle börja med att PRATA SVENSKA. Så folk förstod vad jag sa. Hör till saken att jag då bodde i den dialekttätaste orten i Norra Dalarna och i skolan fanns studenter från hela Dalarna bl.a Älvdalen, Malung och Sälen etc.. Vi alla pratade dialekt.
Vi fick skriva och läsa mycket, jag älskade att hitta på och skriva både teater och noveller. Åren gick och vår Svenska fröken ändrade uppfattning. Hon började gilla mig och sa ofta, att jag valt HELT fel utbildning. Du Helena, du skulle ha jobbat vid teatern eller där du fick skapa. Hon sa även att vad jag än gjorde i mitt fortsatta liv så skulle jag fortsätta med att vara den jag är och att jag ALDRIG skulle sluta prata dialekt. Vi i klassen fick före hennes pension tillfälle att för evigt ändra hennes uppfattning om det dialketala språket.
Kanske hade hon rätt angående teatern Kanske var det det jag ville? då jag från början skulle söka gymnasium. Hon gav mig självförtroende och jämförde mig ofta med flera stora författare som själva hade stavningssvårigheter. Hon förde mig framåt och fick mig att både växa och synas i klassen. Det hon sade, var att jag skulle hålla nere min ordrikedom och försöka få texterna så enkla som möjligt. Vilket jag än i dag har svårt med. Finns ju så många ord man kan använda. Men om jag stavar och böjer dom rätt? är en annan femma. Sen ska jag ärligt säga att jag är stressad och vill ha mer sagt än noggrant korrekt gjort.
Skämt åsido.
Lite komiskt är att jag idag själv är utbildad lärare efter många år och OM och MEN. Gick vidare till Sjuksköterska direkt efter gymnasiet. Fick en chef som trodde på mig och lovade att jag skulle få "Landstingsbidrag" som det hette på den tiden om jag lovade att studera vidare. Så efter ett halvår som undersköterska gick jag vidare och var VÄLDIGT ung som utexaminerad sjuksköterska. Var jag skoltrött? NEJ. Var jag stolt? JA det var jag. Mycket stolt.
Hade jag studielån? NEJ. Jag jobbade och slet för att ekonomiskt klara mig. Läste på extra i kurslitteraturen på ALLA lov, då de andra i klassen var lediga. Minns att tjejerna i klassen avundsjukt sa, då de fick reda på att jag inte hade lån. Att det är klart det går om man har rika föräldrar, som kan betala. Om dom visste... Om dom bara visste, vad fel dom hade. Då skulle dom skämmas idag.
Har idag läst ca sex år på universitet och har två ämnen som specialitet "Omvårdnadsvetenskap och Pedagogik" . Klarat läsa på distans, jobbat mer än heltid och varit ensamstående mor med ett nyköpt hus i behov av MYCKET rust. Dessutom med stavningssvårigheter. Visst har jag rätt att vara lite stolt? Stolt men odeijtad och ensam.
Har undervisat på ortens högkola för sjuksköterskestudenter i nästan sex år som utbildad Gymnasie och Högskole-vårdlärare med distanspedagogik som biämne. Gick ut från lärarutbildningen med bra betyg från Uppsala universitet.
Undrar om min forna lärare tillika studievägledare skulle tro på det idag? Jag som var så skoltrött och allt.
Arbetade som kliniskadjunkt så länge jag trivdes. Kan villigt säga att jag "brann" för det jag gjorde och mitt jobb. Och det är så det måste kännas för mig, jag måste brinna för mitt arbete. ÄNTLIGEN gjorde jag något som jag verkligen trivdes med och jag fick tillfälle att arbeta med fantastiska sjuksköterskor UTE på fältet och slussa in våra blivande arbetskollegor som studenter i den kliniska världen för att senare blomma ut som kompetenta sjuksköterskor i vårdsverige och även i resten av världen. Fick även tillfälle att ta hand om, och undervisa utbytesstudenter från alla håll i världen. det var en fantastiskt spännande och givande tid som jag aldrig har velat vara utan.
Sakteliga släcktes lågan till att vilja undervisa. Fick aldrig av mina kollegor höra att jag gjorde ett bra jobb, tvärtom motsattsen. Fast jag innerst inne visste att jag gjorde ett bra jobb. Studenterna och de kliniska handledarna lyfte mig alltid till skyarna och månade om mig som person, det var för dom jag slet för, längre tid än vad jag kanske annars skulle ha gjort om det inte var för dom. Vill att ni alla skall veta det idag. Ni är värld er vikt i guld för min självkänsla.
Arbetade på, tills jag en dag fick nog. NOG av skolans föråldrade rättstavningsfröknar och VET BÄST tanter, som rent ut sagt bedrev arbetsplatsmobbing mot mig och även andra kollegor. De visste inte betydelsen av vad " gott bemötande" som begrepp betydde eller betyder i en verklig situation. TROTS att flertalet av fröknarna undervisade blivande sjuksköterskor i ämnet. Visst är det märkligt?
Flertalet av lärarna på skolan var bra och professionella. Men tyvärr de, i min närhet gjorde arbetsdagen till en plåga och ett surt helvete, till slut. Droppen var då andra fick löneförhöjning för det JOBB, jag ansåg jag gjorde åt dem. Då packade jag ihop mina saker och sade TACK och ADJÖ för mig. För någon som krusat och rent ut sagt slickat röv, det har jag då aldrig varit och kommer aldrig heller att bli. Så jag slutade tvärt då våra tjänster gjordes om.
Lektor eller Doktorand kan jag aldrig bli, eller rättare sagt inte kan ekonomiskt eller VILL bli. Detta för jag inte hade eller har ekonomi, till den typen av vidare-studier. Som ensamstående mor till två tonårssöner så vågar man inte ta chansen. Även om jag nuförtiden har en man vid min sida så kan jag inte kräva att han skall dra det tunga ekonomiska lasset. Så mycket värt är det inte längre för mig. Livskvalitet för mig nuförtiden, är att VERKLIGEN leva utan prestige. Känner att jag inte behöver bevisa mer för mig själv eller andra. Jag vet att jag KAN.
ALLT går bara man ger sig fanken på det.
Kan ärligt erkänna att jag själv inte var go å tass med alla gånger på skolan. Då jag obstinat försvarade mig och min proffession som många gånger vart nedsvärtade bakom lärarrumsdörrarna av somliga av damerna. Kände mig själv kränkt å mina egna vägnar och mina kollegors vägnar. För i själ och hjärta är det sjuksköterska jag är och alltid kommer vara. Läraryrket har alltid för mig varit en BI-syssla.
Ilsknade ofta till, då många av lärarna gnällde på allt och alla inom den kliniska världen. De på sjukhuset de kunde absolut ingenting. Tvärtom fick jag aldrig någon gång höra något bra om mina kollegor som dagligen gör heroiska insattser. Nä fy fan, dra åt helvete kärringjävlar tänkte jag ofta. OCH SÅ, mina vänner skall man INTE känna om sina arbetkamrater. Insåg att slutar inte dom, så måste jag sluta, om inte jag skall göra något jag ångrar.
Tog en paus från undervisningen för att återigen arbeta som sjuksköterska. I början kändes det som en befrielse att få göra något till 100% och sen gå hem och slippa tänka mera på jobb, förens nästa arbetspass och känslan av att ÄNTLIGEN få skratta hjärtligt med sina trygga arbetskamrater den var obetalbar. Fast jag hade varit borta från mitt jobb i över fem år så var det som om jag varit på en vanlig semester. Härliga kollegor som jag inte hade vett att värdesätta förens tiden efter skollärartiden.
Fast i ärlighetens namn är det något jag älskar så är det att undervisa och att få se studenter VÄXA. Faktiskt så utvecklades jag enormt mycket själv, av att vara lärare. En dag så skall jag återigen arbeta med studenter i en eller annan form. Har numera ett eget utbildningsföretag som jag skall utveckla mer och mer. Mer om detta vid ett senare tillfälle.
Har många fina minnen från fantastiska studenter, både med invandrarbakgrund och underdogs som jag själv. Många som haft det svårt med språket under skoltiden och hankat sig fram. Men som är FANTASTISKT fina blivande sjuksköterskor om de bara ges chansen och att man kan ta fram och förädla deras genuina personliga och praktiska egenskaper och jämställa dessa med de teoretiska kunskaperna.
Minns att det var ett gäng som sade. Helena du fick oss att TRO att vi kan fixa detta...Kan DU, så kan VI.
Härligt är att få se självständiga dyslektiker eller andra med stavningssvårigheter stå oberörda längst fram i en klass och VÅGA visa vad de kan och VÅGA berätta. Sen spelar det inte någon roll hur man stavar alla gånger, även om det ibland är viktigt.
Dagens reflektion. Idag är det ingen annans fel att jag stavar som jag gör. Det är faktiskt upp till mig själv om jag vill utvecklas. Så därav denna text. Tränat lite på stavning och att se vart fasen punkt och komma skall sitta. Vet också idag att jag har auditiv dyslexi och även något som kallas
Dyskalkyli. Något man sällan hör talas om, men som många är drabbade av.
Jag kan inte höra hur saker uttalas eller låter och kan då heller inte stava till orden riktigt och korrekt. Därav mitt överan(n?)vändande av ord som jag tror jag kan stava till.
Kan heller inte se siffror skapa kombinationer till tal. Sorg i hjärta och sorg i sinnet. För JÖSSES vad jag hade velat kunna allt detta. DÅ ni, hade jag varit helt någon annanstans än där jag är idag.
Älskar stilleben och har alltid gjort. Ett Stilleben skall berätta något om personen och om sakerna man lagt tillrätta i sin konstellation. Enligt Fengshui läran så föreslås att ta in alla elementen i sina skapelser. Även tänka på färgkombinationer och placering av höga och låga föremål. Att skapa harmoni och ett snyggt stilleben tillhör en konstart enligt mig. Den gåvan innehas inte av alla och en del har det i fingertopparna och sådant avvundas jag. Mina försök är blygsamma då man jämför med artisterna som kan sina stilleben i ryggmärgen. Skulle vilja ha den förmågan då det gäller klädsel. 
