En Divas Boning

Några få perioder under en årscykel så händer det att mitt sinne gräver ett stort hål som jag sakteliga sjunker ned i. Mitt sinne brukar ta med sig den fysiska kroppen ned i hålet och det resulterar i att dörren åker igen och jag blir okontaktbar för flera i min omgivning. Dessa depresiva perioder är inte av ondo för min del. Efter varje mörk period så gror något där nere i underjordens mörker och kreativa ådran växer till sig i det jag kallar mitt schakratorn. Som kan symboliseras som det som är inne i min hjärna. Ju äldre jag blir, ju mer vågar jag stanna i mitt varande och låter perioderna få ta sin tid. Inte många som vet att jag har en sådan sida, då jag brukar dölja den rätt bra. Förr då jag levde ensam och dessa perioder kom krypande så PANG existerade jag bara genom att klä mig, åka till jobbet, ge järnet och lite till och sen HEM och PANG! smälla igen dörren och gräva ner mig än djupare.

ETT...TU...TRE så bara vaknar jag upp och då börjar kreativiteten spira som aldrig förr. Så det är kanske så att en Helena MÅSTE ha dessa mörka perioder för att må bra resten av året. Älskar ju då kreativiten bara äter upp mig som en planta likt Monstrean. Nu är jag inte MANO -> DEPRESIV utan jag tror jag har en helt vanlig åkomma, som många känner igen sig i och inget konstigt alls. Har sakteliga börjat förstå att det måste vara något kemiskt ämne som saknas vissa tider på året, som gör att jag ibörjan ovetandes går ner mig i psyket. Snart knäcker jag väl gåtan vad det kan vara för ämne. Eller hmm då kanske jag slutar utvecklas inne i schakratornet.